IntervjuFlorence Bergeaud-Blackler: »Muslimerna är broderismens första offer«

I ett samtal med Respons varnar antropologen Florence Bergeaud-Blackler för Muslimska brödraskapets framväxt i Europa och för hot mot forskare som tar sig an frågan.

Skribent Johannes Heuman

https://tidskriftenrespons.se/artikel/florence-bergeaud-blackler-muslimerna-ar-broderismens-forsta-offer/

Traduction française.pdf

Télécharger PDF • 206KB

Sedan ett par år tillbaka lever den franska antropologen Florence Bergeaud-Blackler under polisbeskydd dygnet runt. Bakgrunden är upprepade dödshot i samband med publiceringen 2023 av boken Broderism – Det Muslimska brödraskapets nätverk i Europa, som nyligen utkommit i svensk översättning på förlaget Fri Tanke. I boken skildrar Bergeaud-Blackler, verksam vid det statliga franska forskningsinstitutet CNRS i Paris, det Muslimska brödraskapets framväxt och politiska roll i Europa. Denna sunnimuslimska rörelse, som grundades i Egypten 1928 av reformatorn Hassan al-Banna, har under de senaste decennierna etablerat ett omfattande nätverk av föreningar, predikanter och tanke­smedjor runt om i Europa. Boken har väckt debatt i Frankrike och Bergeaud-Blackler har både kritiserats och hyllats för hur hon framställer brödraskapets strategier för att få inflytande i europeiskt, och särskilt franskt, samhällsliv. Därtill utgör boken en uppgörelse med vad Bergeaud-Blackler beskriver som en europeisk naivitet inför brödraskapets ambitioner och faktiska påverkan på västvärldens sekulära samhällen.

Frankrike var särskilt drabbat av islamistisk extremism i olika former under åren 2015–2020, vilket ledde till en rad politiska initiativ för att stoppa radikaliseringen. Men prövningarna har också kastat nytt ljus på den franska och europeiska samtidshistorien. I skuggan av Berlinmurens fall skedde politiska förskjutningar i såväl den muslimska världen som i den europeiska vänstern, vilket bidrog till att radikala uttolkningar av islam fick fäste i Europa. Med Salman Rushdie-affären 1989 startade inte bara ett återkommande kulturkrig kring islam och yttrande­frihet; den fatwa som utfärdades mot en brittisk medborgare globaliserade Irans religiösa maktambitioner. Samtidigt intensifierade Muslimska brödraskapet sin närvaro i Europa, särskilt i Frankrike, där grupperingar som stod brödraskapet nära gjorde anspråk på att föra alla franska muslimers talan – med en dogmatisk tolkning av islam och en fientlig hållning gentemot den sekulära västerländska moderniteten. Därmed blev slutet på kalla kriget också början på nya interkulturella spänningar i Europa som Bergeaud-Blackler analyserar med hjälp av begreppet »broderism« (frérisme). 

Respons fick möjligheten att samtala med Bergeaud-Blackler för att diskutera dessa politiska förändringar som fortfarande är relativt outforskade och som även skapar splittring inom akademin.

Respons: Hur definierar du broderism?

Bergeaud-Blackler: Jag behövde ett begrepp för att identifiera något som är större än själva Muslimska brödraskapet, något som representerar en tankevärld som med nödvändighet utvecklas över tid beroende på sammanhang och miljö. Jag menar nämligen att denna tankeströmning bär upp en ideologi som inte kan reduceras till Muslimska brödraskapet, på samma sätt som kommunismen inte kan reduceras till ett kommunistparti. Jag behövde alltså ett begrepp som var mer flexibelt, som kunde spegla en tanke, en ideologi i expansion, anpassad till sekulariserade samhällen. Jag kallade detta för broderism. För mig är broderismen en del av den stora familjen av salafistiska rörelser. Salafismen är en gren av islam som gör anspråk på att vara ursprunglig och dess anhängare menar att denna autenticitet härrör från profetens följeslagare under ungefär de två första århundradena efter Muhammeds död.

Varför säger jag att broderismen är en gren av salafismen? Därför att Muslimska brödraskapet, i likhet med det tidiga 1900-talets salafister, anser att det är just deras form av islam som är den normerande; alltså att man måste ha ett bokstavligt förhållande till Koranen och Sunna. Detta synsätt begränsar också tolkningsutrymmet eftersom de anser att Guds ord inte är skapat – och det är mycket viktigt, för det innebär att detta inte kan ifrågasättas, att det är oföränderligt. Det går inte att välja och vraka mellan koranverser; man kan i bästa fall ibland upphäva några få, men man kan inte skapa ett islam à la carte. Jag definierar alltså broderismen som ett handlingssystem vars mål är att samla alla islams olika delar för att på så sätt upprätta detta världsomspännande och globaliserade islamiska samhälle. Broderisterna är naturligtvis uppmärksamma på innehållet i texterna, men också på kontexten. De anpassar sina metoder efter omständigheterna och är till och med kapabla – till skillnad från renläriga salafister – att tillfälligt upphäva vissa religiösa skyldigheter om målet anses viktigare än själva praktiken. 

Det verkar snarare handla om att placera mig bland islamofoberna – vilket förstås är ett sätt att göra mig till måltavla och i förlängningen att tysta mig.

Respons: Du har fått kritik för att definitionen av broderism är för bred, att den även kan omfatta konservativa muslimer i allmänhet. Vad svarar du på det?

Bergeaud-Blackler: De som säger så har ännu inte förklarat för mig vad en konservativ muslim egentligen är. Brödraskapets aktivister är konservativa per definition, men de har ett projekt. De som invänder mot min definition säger att konservativa inte har något sådant projekt. Men de har inte sagt till mig vem, hur eller var de verkar, de säger ingenting. De låtsas också tro att min definition omfattar alla muslimer, men jag talar om Muslimska brödraskapet och om broderism, just för att jag inte vill blanda ihop det med islam i stort eller dess andra uttrycksformer. Det är med andra ord en kritik utan innehåll som riktas mot mig, vilket gör den svår att bemöta. Det verkar snarare handla om att placera mig bland islamofoberna – vilket förstås är ett sätt att göra mig till måltavla och i förlängningen att tysta mig.

Respons: Du har framför allt Frankrike som utgångspunkt. Hur många personer i Frankrike skulle du säga kan betraktas som del av broderismen? 

Bergeaud-Blackler: Det är svårt att säga, men broderismen är hegemonisk inom det religiösa fältet, vilket innebär att den påverkar majoriteten av muslimer. Om man ser till opinionsundersökningar bland unga muslimer mellan 18 och 25 år, finns det en studie som visar att 58 procent av dem föredrar sharia framför den franska republikens lagar. För mig är det ett direkt resultat av broderismen. Man skulle då kunna invända: »Ja, men det är väl också på grund av salafismen?« Men ren salafism kan i själva verket inte överleva i ett västerländskt land – den kräver hijra, alltså utvandring till ett muslimskt land. En renlärig salafist kan inte stanna kvar i ett icke-muslimskt land; han vill snarare återvända till islam än att låta islam komma till honom. Det vi ser i dag är en åter-islamisering av de unga generationerna med invandrarbakgrund. Brödraskapet har alltid varit mycket mer intresserat av ungdomar än av den första generationens invandrare, eftersom ungdomarna är lättare att påverka och manipulera. Denna åter-islamisering började redan under 1980- och 1990-talet. Jag minns det väl, jag arbetade redan på den tiden med frågan och såg hela utvecklingen ske.

Respons: Är det framför allt den andra generationens invandrare som burit upp dessa idéer?

Bergeaud-Blackler: Nu har vi kommit till den tredje åter-islamiserade generationen i Frankrike. De allra yngsta är födda i början av 2000-talet – det är dem jag kallar halalgenerationen. De föddes samtidigt som de första halal-­barnmatsburkarna kom ut, alltså en tid då all mat började delas upp – detta existerade inte tidigare. I början av 1990-­talet fanns det till exempel många muslimer som sade: »Enligt vers 5 i sura 5 är maten från skriftens folk tillåten för oss. Vi behöver alltså inte leta efter halal, som judarna letar efter kosher.« Men när brödraskapet kom in på arenan sade de: »Nej inte alls, den är otillåten, för de människor ni har att göra med är inte längre sanna kristna.« Det var ungefär deras argument. På detta sätt kunde man återskapa en hel halal-industri och befästa en kulturell, ekonomisk och religiös separation. I dag växer halal-marknaden explosionsartat. Det är också temat för min senaste bok: Le djihad par le marché (2025).

Respons: Hur kunde dessa tendenser bli så starka i de liberala demokratierna i Europa efter kalla kriget?

Bergeaud-Blackler: Därför att vänstern förlorade sina referenspunkter. Den tappade sin traditionella bas – arbetarklassen, proletariatet. Den ersatte denna bas med en ny mångfald: sexuella, etniska och religiösa minoriteter. Vänstern började rikta sig till dem, medan den vita arbetarklassen gick över till högern, ibland till och med till extremhögern, som Front National, i dag Rassemblement National (Nationell samling). För mig är det inte längre ett extremhögerparti, men fortfarande ett högerpopulistiskt parti. De vita arbetarklassväljarna gick alltså åt höger och vänsterpartierna började utveckla ett politiskt språk kring islamofobi och etablera allianser med Muslimska brödraskapet. Man ser samma förskjutning i Storbritannien, i Tyskland – jag vet inte hur det ser ut i Sverige. Efter Berlinmurens fall började både den franska och den europeiska vänstern intressera sig för minoriteter snarare än för den vita arbetarklassen.

Gökfågeln lägger sina ägg i andra fåglars bon och låter sedan dessa ruva fram ungarna åt sig. Det är precis så dessa islamistiska aktivister gör.

Respons: Denna sammanflätning mellan vänstern och grupper nära Muslimska brödraskapet är svår att förstå med tanke på att brödraskapet är ultrakonservativt. Hur förklarar du det?

Bergeaud-Blackler: Dessa religiösa aktivister är pragmatiska och opportunister. De bryr sig inte om vem de allierar sig med eftersom de ändå, förr eller senare, kommer att göra sig av med sina allierade när de inte längre behövs. De letar efter starka rörelser som de kan luta sig mot. De är vad jag brukar kalla gökpartier: Gökfågeln lägger sina ägg i andra fåglars bon och låter sedan dessa ruva fram ungarna åt sig. Det är precis så dessa islamistiska aktivister gör. De behöver inte människor med egna projekt eller tydliga idéer. Tvärtom behöver de användbara allierade eller till och med nyttiga idioter, och dem hittar de gärna på vänsterkanten eftersom vänstern är vilsen, inkonsekvent och till och med beredd att sälja sig till en religiös rörelse – trots att den historiskt alltid varit sekulär. För brödraskapet är det mycket passande att kunna stödja sig på inkonsekventa och radikala partier.

Respons: Vad är det huvudsakliga målet för broderismen i Europa?

Bergeaud-Blackler: Målet är att islamisera samhället, och man börjar hos de mest sårbara. För att lyckas med det måste de skapa en elit: muslimska entreprenörer, jurister, läkare – en professionell klass som ska underlätta uppbyggnaden av ett sharia-kompatibelt samhälle. Vad betyder det? Ett sharia-kompatibelt samhälle är ett samhälle som gradvis förändras genom lagstiftning, rättssystem, kultur och ekonomi. Man påtvingar inte sharia uppifrån; samhället kommer av sig självt att välja den vägen steg för steg, genom att göra sina egna regler och lagar förenliga med sharias principer. Så arbetar de på mycket lång sikt. De har aldrig haft bråttom. De har alltid sagt att det här är något som ska ske över flera generationer. Hur vet vi det? Det räcker att läsa den inflytelserike predikanten Yusuf al-Qaradawi eller kulturplanen som formulerats av ICESCO, som faller under Organisationen för islamiskt samarbete (OCI). Allt står svart på vitt där. Jag är faktiskt förvånad över att det inte talas mer om det, för det är skrivet rakt ut vad Muslimska brödraskapet vill, särskilt de europeiska grenarna. Om man bara tar sig tid att läsa och jämför texterna med verkligheten, då ser man att det finns en överensstämmelse.

Respons: Vad är det största hotet mot den liberala demokratin i Europa?

Bergeaud-Blackler: Att institutionerna monteras ned inifrån och försätts i kris så att människor slutar tro på demokratin och teokratin börjar framstå som ett möjligt alternativ.

Respons: Samtidigt har Muslimska brödraskapet egentligen inget viktigt politiskt parti i Europa. Kan inte det faktum att de måste söka sig till andra partier, föreningar och institutioner vara ett tecken på att de håller på att avradikaliseras i Europa?

Bergeaud-Blackler: Det är tvärtom. Inte nog med att bröderna inte har avradikaliserats – de radikaliserar miljöerna som de tränger in i. Ta till exempel det franska partiet La France insoumise (Det okuvade Frankrike) som från början är ett vänsterrevolutionärt parti, men som ändå står i dialog med övriga vänstern. I dag har det radikaliserats och har anhängare som är öppet antisemitiska och tydligt pro-islamistiska. Just nu pågår utfrågningar i den franska nationalförsamlingen, där man samlar bevis för partiets samarbete med islamistiska, pro-palestinska grupper. Vi har alltså numera mycket omfattande bevis för allianserna mellan islamism och vänsteraktivism – en islam-vänsterism som redan har teoretiserats av den brittiske journalisten och forskaren Chris Harman. Det har förts en verklig debatt inom vänstern om huruvida man bör alliera sig med islamister. Slutsatsen landade i att ja, man bör alliera sig med islamistiska individer. Det passar förstås perfekt in i Brödraskapets strategi för infiltration och inflytande.

Respons: Det finns ju också en motsatt tendens inom den yttersta högern som går ut på att sammanblanda islam och islamism. Hur påverkar det förståelsen av broderismen och strategierna för att hantera utmaningen?

Bergeaud-Blackler: Det är ett problem när populistiska partier säger att islam är islamism. De gör därmed som salafister i allmänhet och anhängarna till Muslimska brödraskapet i synnerhet, som också säger att det inte finns någon skillnad, att det bara finns en enda islam. På det sättet hjälper de indirekt islamisterna, genom att låta dem framstå som representanter för hela islam. Det är mycket farligt. Islam har inte alltid haft den dogmatiska, bokstavliga form som är stark i dag. Den kunde ha utvecklats annorlunda, särskilt under 1990-talet. Men på grund av flera faktorer – islam-vänsterism, men också allianser med högern, det jag kallar islam­-högerism och som drivs av halalmarknaden – skedde inte en anpassning av islam till sekulära samhällen. Resultatet är att islam i dag har svårt att förändras.

Vänstern, både den franska och den europeiska, började plötsligt intressera sig för minoriteter snarare än för den vita arbetarklassen.

Respons: Vilket är det bästa sättet att möta utmaningen från broderismen?

Bergeaud-Blackler: Det är med kunskap. Man kan konstatera att alla som talar om det här, som analyserar det, som visar upp det på ett mycket sakligt sätt systematiskt blir hotade. Redan här har vi något som inte är normalt. Vi lever i en rättsstat, där yttrandefriheten är garanterad – så hur kommer det sig att universiteten tillåts göra sig av med forskare som arbetar med det här ämnet? Hur kommer det sig att alla forskare som studerar islamism i Europa upprepade gånger attackeras för bagateller? Det hände mig till exempel i Danmark. Två forskare gav sig på mig i flera månader för att jag i en bibliografisk hänvisning hade glömt ett komma – i en bok som dessutom inte ens var vetenskapligt granskad, utan en kommersiell publikation. Det blev en stor affär; de påstod att boken innehöll femhundra fel, eller jag vet inte hur många – själv hittade jag fjorton. Men om de forskare som grundar sina slutsatser på seriöst arbete förföljs på det sättet, då är det där vi måste börja. Vi måste skydda forskningen, skydda insamlingen av information. Det går ju inte att bekämpa något som vi inte känner till. 

Respons: Men den franska regeringen har ju faktiskt vidtagit åtgärder för att skydda denna forskning. Har det inte skett en förändring?

Bergeaud-Blackler: Den franska regeringen gör något, ja – till exempel att skydda personer som mig. Regeringen har också publicerat en rapport om Muslimska brödraskapet i maj i år, delvis baserad på mina arbeten. Det är också ett steg framåt. Men rekommendationerna i rapporten är långt ifrån tillräckliga. När man i slutet föreslår att man ska öka undervisningen i arabiska och erkänna staten Palestina, då har det ingen som helst koppling till innehållet i rapporten om brödraskapet. Det visar att Macron fortfarande försöker göra både och, vilket bara fördunklar frågan och snarare förvärrar problemen än löser dem. Men visst, i Frankrike finns ändå nyhetskanaler som vågar tala om detta. De blir förstås genast stämplade som extremhöger – men det är alltid så med vänstern: så fort man rör vid ett känsligt ämne är man extremhöger. Vänstern, som saknar verkligt nya idéer och program, måste anklaga sina motståndare för att vara extremhöger för att hålla sig kvar i debatten. Personer som jag, som egentligen kommer från vänstern men forskar om islam, blir då automatiskt klassade som extremhöger. På X (tidigare Twitter) pågår just nu kampanjer mot mig – hetskampanjer som faktiskt försätter mig i fara. Så man måste börja med att skydda forskarna och journalisterna, och återuppliva den akademiska forskningen på området. Man bör också ställa universitetens rektorer till svars, de som tillåter pro-palestinska och pro-Hamas-demonstrationer på sina campus, men censurerar konferenser som mina. Det är nödvändigt att européerna vaknar, och för det måste vi nå dem, kunna förklara hur detta fungerar, vilka riskerna är och hur de kan bidra för att motverka dem.

Det är nödvändigt att européerna vaknar, och för det måste vi nå dem, kunna förklara hur detta fungerar, vilka riskerna är och hur de kan bidra.

Respons: Finns det inte demokratiska risker med att hantera dessa problem genom att lagstifta mot åsikter eller ideologier som inte nödvändigtvis är våldsamma?

Bergeaud-Blackler: Det är därför jag säger att lösningen inte är nya lagar, utan utbildning. För om människor inte får någon information, är det som att skicka dem till krig utan vapen. Alltså behövs det intellektuella vapen. Vi kommer inte kunna lösa problemet genom lagstiftning. Vi kan inte sätta människor i fängelse för vad de tänker. Däremot måste man förklara för människor vad de tänker och vad de vill. Sedan är det upp till dem själva att välja om de håller med eller inte. Det är det som är demokrati.

Respons: Hur påverkar broderismenden muslimska befolkningen i Europa?

Bergeaud-Blackler: För den muslimska befolkningen är broderismen det främsta hotet. Muslimerna är de första som har tystats, praktiskt taget från det ögonblick de kom hit. Den första generationen kom med en kulturell islam, en islam som hade förmedlats muntligt genom traditionen, och till dem sade man: »Det där är en falsk islam.« Det var den första formen av våld mot dessa första generationens invandrare. Sedan kom åter-islamiseringen av deras barn. Vissa av dem radikaliserades därför att denna åter-islamisering ibland var psykologiskt våldsam. Några radikaliserades till den grad att de anslöt sig till Daesh. I dag, med den tredje generationen, finns fortfarande risken för radikalisering. Och den tredje formen av våld är att man får dem att tro att de inte är välkomna i Europa, genom att sprida denna galna och helt falska idé om att islamofobin finns överallt. Muslimerna är alltså de första offren för denna subversiva islamism, på samma sätt som de är de första offren för jihadismen i världen.

Respons: Antisemitismen är en viktig del av den här ideologin. Hur har den uttryckts under det pågående kriget i Gaza?

Bergeaud-Blackler: Det är ett faktum att anti­sionismen och därmed antisemitismen är mycket utbredd i den muslimska världen. Dessutom erkänner den stora majoriteten av medlemsländerna i Organisationen för islamiskt samarbete (OIC) inte staten Israel. Det finns därför redan en grundläggande känslighet för frågan om antisemitism. Och som Yusuf al-Qaradawi sade: »Man måste odla hatet mot Israel.« Han sade det mycket tydligt och Muslimska brödraskapet har arbetat för att odla detta hat, bland annat genom att sprida bilder på svältande palestinska barn som vi har sett sedan den 7 oktober. Det är inget nytt; det har de alltid gjort. Redan innan 7 oktober talade man om folkmord – det har alltid varit ett sätt att ena den muslimska gemenskapen, umman. 

Respons: Det är ibland svårt att förstå antisemitismen hos företrädare för Muslimska brödraskapet i Europa, eftersom de ofta talar om interkulturell dialog. Samtidigt finns hos dessa företrädare en stark antisemitisk tendens som går långt tillbaka. Hur förklarar du denna dubbelhet?

Bergeaud-Blackler: I brödraskapets föreställningsvärld finns det »goda judar« och »onda judar«. Den »goda juden« är den som inte vill ha med Israel att göra. De tycker mycket om att lyfta fram ultraortodoxa judar som är anti­sionister. De har alltid haft sådana allierade – även föreningar som Judiska röster för fred eller liknande, som är antisionistiska. De skapar falska allierade för att misskreditera den som pekar ut deras antisemitism. Det är en del av deras taktik, deras list. För att få oss att svälja pillret måste de vara mycket strategiska och det är precis vad de hela tiden är. De har därför inlett allt fler dialoger – islamisk-kristna, islamisk-judiska, och så vidare. Men sedan den 7 oktober har de haft svårt att upprätthålla denna fasad, helt enkelt för att den muslimska befolkningen inte har följt dem. Muslimerna har inte längre hållt kontakten med sina judiska vänner efter den 7 oktober. Jag har fått vittnesmål från judar som säger till mig: »Jag har inte längre några muslimska vänner, de försvann allihop efter den 7 oktober fast det var vi som drabbades.«

Respons: Varför är universiteten en så viktig plats för broderisterna?

Bergeaud-Blackler: Därför att Muslimska brödraskapet redan förstått att om man vill övertyga och gå till angrepp mot ett samhälle, måste man forma en elit. Islamisterna utgår nästan alltid från universiteten. De möter unga hjärnor, utan erfarenhet. De vill bilda eliter och samtidigt neutralisera dem som inte håller med. Universitetsmiljön är perfekt för detta. Kunskapsnivån har dessutom sjunkit kraftigt, särskilt inom samhällsvetenskaperna. Många studenter är inte längre vana att argumentera: om någon inte tycker som de själva, blir personen genast en fiende. Det gör dem lättmanipulerade och dessutom berövas de undervisning om islamism och kritiska perspektiv på religion. De saknar alltså helt verktyg för att identifiera religiösa ideologer eftersom dessa ämnen tas bort från kursutbudet.

Respons: Till skillnad från dig ser många samhällsvetare islamismen som ett misslyckat projekt i Europa. Varför det?

Bergeaud-Blackler: Det har alltid fått mig att le. Du kommer kanske ihåg att Olivier Roy redan 1992 gav ut boken L’échec de l’Islam politique [Det politiska islams misslyckande]. Sedan dess har man ständigt upprepat att det politiska islam har misslyckats samtidigt som vi ser allt fler döda och en ständig utbredning av rörelsen. Men nu måste man öppna ögonen: nej, det politiska islam har inte misslyckats. Det är i full expansion, särskilt via halalmarknaden. Därför måste vi sluta låta oss vaggas till ro med berättelsen om att de har gett upp. Det är också viktigt att påpeka att vissa forskare har haft nära samarbete med brödraskapet. Jag vet hur brödraskapet gör, de försökte rekrytera mig också för trettio år sedan. De smickrar, de förklarar saker, de säger sådant till en forskare som de inte säger till någon annan. När man kommer tillbaka med sådana uppgifter, kan man kapitalisera på det i universitetsmiljön. Det får en att framstå som en seriös forskare som har relationer med dem man studerar. Men jag kunde inte ha kontakt med brödraskapet särskilt länge, för så snart de förstod att jag inte skulle spela med, stängde de mig ute. Jag kunde ändå fortsätta att studera ideologin, särskilt de normativa aspekterna av halalmarknaden. Men jag kan säga att alla forskare som arbetar på ett nära sätt med Muslimska brödraskapet är personer som har godkänts av dem eftersom de fungerar som grindvakter till det muslimska samhället.

Alla forskare jag känner som arbetar meden kritisk ansats kring dessa rörelser – vilket är normalt inom samhällsvetenskap – är utsatta för hot.

Respons: Vilken är den största utmaningen för akademisk forskning i dag när det gäller att förstå broderismen?

Bergeaud-Blackler: Det är säkerheten. Forskarna måste skyddas på samma sätt som journalister. Annars är ingen forskning på området möjlig. Jag är själv ett bevis på det.

Respons: Men det är väl också ett mycket svårt område att beforska?

Bergeaud-Blackler: Man måste inte själv behärska allt, men det krävs flera kompetenser: sociologi, antropologi, statsvetenskap och islamologi. Man behöver också arabister och personer som kan urdu eftersom mycket islamistisk litteratur är skriven på urdu. Man måste alltså bygga tvärvetenskapliga forskarteam. Men forskare får inte hamna i situationer där de ständigt hotas för vad de skriver, så som Sameh Egyptson hos er. Man kan vara oense med Sameh Egyptson, eller med Florence Bergeaud-Blackler – men då ska man öppna för debatt, inte försöka tysta dem. I dag är det inte så. Alla forskare jag känner som arbetar med en kritisk ansats kring dessa rörelser – vilket är normalt inom samhällsvetenskap – är utsatta för hot.

Respons: Tror du att det kommer bli möjligt i framtiden att diskutera islamism eller broderism på ett akademiskt sätt utan att dras in i politiska konflikter?

Bergeaud-Blackler: Jag förstår inte varför det nödvändigtvis ska leda till politiska konflikter. En forskare som arbetar med kommunism, buddhism eller någon annan religion eller ideologi kan beröras av de diskussioner som finns inom dessa rörelser. Men det är vårt ansvar som forskare att hålla distans, samtidigt som vi integrerar den politiska dimensionen i analysen. För mig är det till exempel viktigt att veta att partier på både yttersta vänstern och yttersta högern agerar inom det religiösa fältet för att försöka påverka det. Men att jag studerar detta betyder inte att jag själv deltar i de rörelserna. Vetenskapen ger oss verktygen för att kunna hålla den distansen.

Florence Bergeaud-Blackler är antropolog och verksam vid Centre National de la Recherche Scientifique (CNRS). Hon är specialist på islam i Europa och har gjort uppmärksammade studier på halalmarknaden och det Muslimska brödraskapet. Broderism (Fri Tanke, 2025) är den första av hennes böcker som ges ut på svenska, i översättning av Mats Forsgren, professor emeritus i romanska språk vid Stockholms universitet. Boken har fått priser i Frankrike och Bergeaud-Blackler har till­delats utmärkelsen Riddare av Hederslegionen.

Behandlad bok

BroderismDet muslimska brödraskapets nätverk i Europa

Florence Bergeaud-Blackler

Mats Forsgren

Fri Tanke, 2025, 428 sidor